Fanny Hellsing

Projekt: pärlplattor.

- Hur allting en gång började

Nyss fyllda sex år startade jag mitt livs första projekt. Jag hade gjort en snabb omvärldsanalys och konstaterat att ingen unge på förskolan tycktes kunna producera i samma takt och med samma variation som jag. Affärsidén blev därför tydlig: stora volymer med kort produktionstid. Taktik: all vaken tid och all kreativitet skulle läggas på affären. Vad som stod i produktion? Garnbollar och pärlplattor. Vartenda exemplar omsorgsfullt producerat i ett unikt mönster. På förskolan var personalen bekymrade över ekonomin; en garnboll och en pärplatta per dag ingick inte i budgeten. Till råga på allt var jag obstinat, på gränsen till manisk; att få mig att göra avbrott för något så trivialt som lunch eller utelek var nästintill omöjligt. Personalen kallade till krismöte med mina föräldrar. Mamma och pappa insåg det allvarliga i att utmana förskolans redan ansträngda budget, men de var rädda att ett produktionsstopp skulle ha långtgående konsekvenser för min personliga utveckling. Nästa dag anlände jag därför förskolan åtföljd av en imponerande uppsättning garn och pärlor. Projekten i pärlplattefabriken kunde fortsätta.

Då, sex år gammal, trodde jag att mina föräldrar gav mig pärlorna för att slippa gråt och tandagnissel från sin envisa dotter. Idag vet jag bättre. De var livrädda att släcka den kreativa låga som gav mig anledningen att skutta ur sängen varje morgon och springa till förskolan. Och som jag idag tackar mina föräldrar för deras klarsynthet! Min livsglädje kommer fortfarande från att driva projekt och energiskt arbeta mot högt uppsatta mål.

När jag ett år senare började i skolan la jag garnbollar och pärlplattor åt sidan. Istället skrev jag texter. Dagböcker, skolarbeten och så småningom universitetsuppsatser producerades i en rasande fart.

I år är det nitton år sedan det obstinata, projektorienterade barnet gick ut Utskogens förskola i Nacka. Utvecklingen sedan dess är påtaglig. Obstinat har blivit uthållig. Envis har blivit målinriktad. Egensinnig har blivit självständig. Manin har övergått i en betydligt mer balanserad förmåga att fokusera på uppgiften framför mig. Men kreativiteten, den är kvar. Förtjusningen i utmaningar är kvar. Tron på att ett framgångsrika projekt kräver strategi, visioner och hårt arbete - ja, den övertygelsen är också kvar. Är du nyfiken på hur dessa drivkrafter tagit mig från universitetet, via riskkommunikation på södra Jamaica, till strategisk kommunikation och PR på Berghs är du välkommen att besöka min blogg. Eller ännu bättre, slå en pling så träffas vi över en kaffe vetja!